Bokhyllan som identitetsmarkör

I gratistidningen City berättas den 7 december om en undersökning IKEA gjort. Undersökningen, som 1099 svenskar deltog i, visar att ca. 1/4 av oss kikar i vänner och bekantas bokhyllor för att bilda oss en uppfattning om vem de är. Artikelns titel är "Dina vänner dömer dig efter bokhyllan", vilket jag tycker är förvånande med tanke på att så många som 3/4 tydligen struntar i om bokhyllan innehåller hela Harlekin-serien, obskyra diktsamlingar eller, onda tanke, inga böcker alls utan p-rullar och Disneystatyetter.

Själv tillhör jag den minoritet som gärna uppehåller mig vid bokhyllan när jag är på besök hos folk, utan att för den sakens skull vara snar att döma ut folk efter innehållet; så länge bokhyllan faktiskt innehåller böcker och speglar en viss läsglädje känner jag mig lugn och trygg som gäst. Bokhyllor som innehåller annat än böcker, eller en total avsaknad av böcker överhuvudtaget gör mig dock misstänksam och får mig att tänka på de människor som med missklädsam stolthet säger att "jag har minsann aldrig läst en bok i hela mitt liv och det har gått bra för mig ändå". Jag kan inte annat än att erkänna att jag ser på människan med ömkan och medlidande.

Är inte detta elitistiskt kan man ju fråga sig. Jo, det är det säkert. En god vän har dessutom kommit med den rätt insiktsfulla kommentaren angående bokhyllor att de är skrytbyggen folk använder för att annonsera sin egen förträfflighet med, vilket det säkert ligger en hel del sanning i. Tänker jag närmare efter går ju böcker i vuxen ålder att ersätta med annat. En passion för musik t.ex. eller film eller resande. Poängen är väl att det är rätt sunt att vidga sina vyer; att inte glansögt, apatiskt svälja bara det som finns rakt framför näsan på en. Då får jag väl vara elitistisk då, för kom inte och säg att människor vars referensramar förnöjsamt begränsas till Trellehulla, Expressen och Idol är lika intressanta som människor som vill möta allt spännande världen har att erbjuda och dela det med andra.