Den första riktiga roman jag minns att jag fick hette Röda Zora (Kurt Held, 1941) och handlade om ett rövarband av barn i Jugoslavien med en tjej, Zora, som ledare. Boken står fortfarande i min bokhylla. Pocketpärmen hänger på trekvart, konturerna av Zora är ifyllda med en svart penna och på pärmens insida, på första sidan och på bokens kortsida har jag med runda bokstäver skrivet mitt namn. Den är definitivt min - bara så ingen skulle få för sig något annat. Röda Zora ingick i En bok för allas barn- och ungdomsserie och kostade 9:75 riksdaler.
Boken blev för mig startskottet på mitt liv som läsare. Även andra gånger kom mamma hem med böcker, oftast En bok för alla och vilket till slut gjorde att jag själv stod där inne på Vivo och snurrade på bokstället och noggrant granskade innehållet. Dessa böcker och de som följde, finare, inbundna födelsedagsböcker, oksom stölder från mammas bokhylla, läste jag nog om i genomsnitt 3-4 gånger. I stället för de flyktiga bekantskaper som idag bor i min bokhylla, utgjordes mitt samlade bokbestånd till slut av ett 30-tal nära vänner, som alla var mig lika hemtama och kära.
Den stund då jag skulle välja en ny bok, som inföll med jämna mellanrum, var full av andakt och jag minns känslan så väl, till skillnad från mycket annat från min barndom som försvunnit spårlöst. Vi pratar mitten mot senare 80-tal. Vita Billy-bokhyllor med ditfästa röda spotlights som lyste stämningsfullt (och coolt!) på kvällarna. Fåtöljen bredvid med pastellmönstrat överdrag och den monstruöst stora billighetsstereon med radio, dubbelt kasettdäck (wow!!!) och skivspelare. Där stod jag och studerade mina gamla vänner. Ville jag ge mig ut med Zora igen, sitta i fängelse med henne och Branko och fly genom taggbuskarna som omgav deras hemliga bostad i den övergivna borgen? Eller kanske hänga lite med Sid och Nancy vilket egentligen inte var så coolt eftersom man precis fått följa Nancys mammas hjärtslitande berättelse om dotterns svåra uppväxt och familjens lidande? Var man redo för en riktig långkörare, kunde man sätta igång med mammas gamla tummade exemplar av Anne på Grönkulla som följdes av en uppsjö härliga uppföljare.
Idag står jag också ofta framför min bokhylla. Spotlightsen är ofärgade, pastellerna är borta (men inte Billy-bokhyllorna som numera dock är av annan kulör) och stereon är mindre. Mina gamla vänner gömmer sig bland nya förmågor, som borde få chansen igen, i stället för att alltid få stå tillbaka för nya spännande möten. Kanske om jag en dag skulle bli utfattig (pensionen kanske?) skulle jag kunna beta av de alla igen. Knyta an på nytt, fördjupa vänskapen ytterligare? Denna tanke skänker mig alltid glädje, för då vet jag att, hur lite pengar jag än kommer att få, kommer jag aldrig att vara utfattig.
Boken blev för mig startskottet på mitt liv som läsare. Även andra gånger kom mamma hem med böcker, oftast En bok för alla och vilket till slut gjorde att jag själv stod där inne på Vivo och snurrade på bokstället och noggrant granskade innehållet. Dessa böcker och de som följde, finare, inbundna födelsedagsböcker, oksom stölder från mammas bokhylla, läste jag nog om i genomsnitt 3-4 gånger. I stället för de flyktiga bekantskaper som idag bor i min bokhylla, utgjordes mitt samlade bokbestånd till slut av ett 30-tal nära vänner, som alla var mig lika hemtama och kära.
Den stund då jag skulle välja en ny bok, som inföll med jämna mellanrum, var full av andakt och jag minns känslan så väl, till skillnad från mycket annat från min barndom som försvunnit spårlöst. Vi pratar mitten mot senare 80-tal. Vita Billy-bokhyllor med ditfästa röda spotlights som lyste stämningsfullt (och coolt!) på kvällarna. Fåtöljen bredvid med pastellmönstrat överdrag och den monstruöst stora billighetsstereon med radio, dubbelt kasettdäck (wow!!!) och skivspelare. Där stod jag och studerade mina gamla vänner. Ville jag ge mig ut med Zora igen, sitta i fängelse med henne och Branko och fly genom taggbuskarna som omgav deras hemliga bostad i den övergivna borgen? Eller kanske hänga lite med Sid och Nancy vilket egentligen inte var så coolt eftersom man precis fått följa Nancys mammas hjärtslitande berättelse om dotterns svåra uppväxt och familjens lidande? Var man redo för en riktig långkörare, kunde man sätta igång med mammas gamla tummade exemplar av Anne på Grönkulla som följdes av en uppsjö härliga uppföljare.
Idag står jag också ofta framför min bokhylla. Spotlightsen är ofärgade, pastellerna är borta (men inte Billy-bokhyllorna som numera dock är av annan kulör) och stereon är mindre. Mina gamla vänner gömmer sig bland nya förmågor, som borde få chansen igen, i stället för att alltid få stå tillbaka för nya spännande möten. Kanske om jag en dag skulle bli utfattig (pensionen kanske?) skulle jag kunna beta av de alla igen. Knyta an på nytt, fördjupa vänskapen ytterligare? Denna tanke skänker mig alltid glädje, för då vet jag att, hur lite pengar jag än kommer att få, kommer jag aldrig att vara utfattig.
(på bilden: Röda Zora av Kurt Held, Huset vid floden Dvina av Eugenie Frasier, Vargflickan avJean Craighead George, Gänget i tunnelbanan av Christiane F, Den stora spökräddningen av Eva Ibbotson, Hemlängtan av Michelle Magorian, Anne på Grönkulla av L.M. Montgomery, Svarte Jack av Leon Garfield, Sayonara av James A Michener, Inte som andra döttrar av Deborah Spungen)
No comments:
Post a Comment