Titel: Hundra år av ensamhet Författare: Gabriel Garcia Márquez
Whalström och Widstrand, 2002 (org. 1967)
Det händer 90 saker per sida i den här klassikern men ändå känns det som om man inte kommer någonstans. Barn föds; söner vill ha sex med mödrar; väpnade revolutioner inleds; sockertuppar bakas och mamma Ursula kämpar på för att tygla sina manliga släktingar. Sedan börjar det om från början igen: barn föds; söner vill...etc. Vill man ha ett mer koncentrerat, läsvärt exempel på magisk realism kan man med god behållning i stället läsa Like water for Chocolate av Laura Esquivel.
PS. Dessutom är den här utgåvan ful som stryk och jag vet att det inte borde spela någon roll, men det gör det. Den här boken vinner inte tillträde till min bokhylla. Så det så.
2 comments:
Intressant inlägg, för jag delar inte dina åsikter om denna bok. I mina ögon är "100 år av ensamhet" en fantastisk vindlande skröna fylld av absurditeter, fryntlig humor (t ex i form av den karikatyrsmässiga skildringen av karaktärerna), historisk gestaltning, folklig mustighet, djup tragik och upplyftande berättarglöd som gav mig en väldigt stark läsupplevelse. Jag kan hålla med om att den är ganska snårig emellanåt, men min upplaga hade ett register över personerna som kom väl till pass då och då. En annan Marquez-bok som innehåller färre karaktärer, men samma krönikeform, och värme i berättandet, är "Kärlek i kolerans tid" som är minst lika bra.
Gabriel Garcia Márquez, nutidens bästa spansk förfatare. kan boken vara så dålig som du säger?
Post a Comment