Läsning - en unisexhobby?

I min ungdoms dagar tränade tjejer aerobic och killar fotboll. Tjejer läste Veckorevyn och killar Slitz (eller Kalle Anka om det ville sig illa åt andra hållet). Tjejer fikade och pratade killar och känslor och killar söp och pratade tjejer och sex. Ungefär så. Jag vill därför gärna inbilla mig att skönlitteratur och läsning, i den mån folk fortfarande har det som hobby, är en unisexsysselsättning. och det är det säkert i större utsträckning än mycket annat.

Men, en dag läste jag om en undersökning som gjorts på skolbarn och den gjorde mig ledsen. Tydligen är det så när det gäller läsning att flickor kan läsa böcker med både killar och tjejer som huvudpersoner och ha behållning av dem. Pojkar däremot har svårt att ta till sig böcker med tjejer som protagonister. De kan inte identifiera sig med en tjej; de kan inte tycka att det verkar vara ett viktigt perspektiv.

Naturligvis finns det, trots detta, mycket att vara glad för. Kvinnliga författare har slagit sig in i deckargenren med besked och läses av både kvinnor och män (tror jag...) Chick lit:en har fått en manlig motsvarighet (med manliga huvudrollsinnehavare i och för sig), och t.o.m. fantasyn har fått kvinnliga protagonister som t.ex. detektiven Thursday Next i Jasper Ffordes romaner . Dessutom finns det ju de magnifika, moderna författare, Ishiguro, Proulx och Fowles för att nämna några, som både skriver om och läses av bägge könen.

Jag önskar ändå att föräldrar, när de sitter där hemma med sina små pyren i famnen och ska bjuda in dem i böckernas underbara värld, väljer böcker som berättar spännande och härliga historier om både små pojkar och flickor, så att även pojkar kan få lära sig att det där med att vara tjej, det verkar vara rätt härligt ändå!