Sunday, March 18, 2007

Katarina Blums förlorade heder


Titel: Katarina Blums förlorade heder
Författare: Heinrich Böll
Först utgiven 1974 (1975 på svenska)

Mina elever (åk 1) hade fått sig denna roman tilldelad av sin samhällslärare och befann sig i chocktillstånd när de anlände till mig efter att ha börjat läsa boken. När jag själv satte igång med den förstod jag varför. Den använder sig av en vokabulär som jag kan förstå är rätt främmande för dagens gymnasielever. Språket håller en slags kanslistil, vilket inte är så konstigt då berättaren uppger att källorna som används för berättelsen är bl.a. förhörsprotokoll. Syntaxen är komplicerad, dvs. väldigt långa meningar, kryddade med instuckna paranteser, satser, och milslånga subjekt och avlägsna verb.

Handlingen bygger på ett brott. Den "oförvitliga" Katarina Blum, hemhjälp till yrket, smutskastas i skvallerpressen efter att ha varit inblandad i en känd kriminells flykt undan polisen. Storyn känns daterad eftersom snaskiga skandaltabloider idag är regel snare än undantag. Det känns också som om romanen är bunden till sin tid. Jag har inte stor kännedom om 70-talets Tyskland och misstänker därför att jag missar en hel del nyanser.

Däremot kommer jag genom titeln att tänka på hedersmord. Vår moderna uppfattning av begreppet innebär att någon manlig familjemedlem dödar en kvinnlig släkting för att hennes (och därmed släktens) heder kan ifrågasättas. Katarina Blum har ingen möjlighet att återupprätta sin heder. Den är för alltid förlorad. Hon vänder dock vapnet, inte mot sig själv, utan mot den som har smutskastat henne. Då journalisten berövar henne denna värdefulla skatt har hon inte längre något att förlora, och journalisten blir därmed arkitetekten till sitt eget avdagatagande.

2 comments:

Anonymous said...

A novel a day keeps the doctor away! För det verkar som om du läser en bok om dagen, i alla fall om man tittar på datumen för all blogginläggen. Jag är mycket imponerad!

Camilla said...

Flera av dessa har jag ju läst för skolan, eller avslutat nyligen. Just nu läsr jag Bodil Malmsten (på engelska!) och Mary Shelleys "The Last Man". Fast den sistnämnda är det möjligt att jag ger upp. Den känns onödigt plågsam.