Varför så tradiga (tråkiga) omslag?

När det gäller litteratur så är det sannerligen insidan som räknas! Men för mig är böcker också små smycken. Det var när jag jobbade i USA ett år som au pair (94-95) som jag först började känna mig visuellt lockad av böcker. För visst är de bättre på den biten på den engelska marknaden överhuvudtaget och nog borde vi lära oss av dem.

Att en bok översätts är ett litet ingrepp bara det, men med en god översättare behöver det inte vara til men för språket. I bästa fall plankar förlaget (fast jag antar att de betalar) originalets omslag rakt av, kanske med lite billigare papper och utan finesser som relief och texturskillnader, men resulatet blir ändå schysst och man tvekar inte att ge bort boken i present. Men när förlagen ska fixa till det hela själv blir resulatet ofta pinsamt torftigt, som ni kan se här ovan. Element av originalet har använts - en färgskala här, ett typsnitt där - men Zadie Smiths senaste roman är avgjort plattare i svenskt format. Storebror är snyggare till och med med "Half Price"-lappen i hörnet, och Sarah Waters fantastiska historia ser i svenskt utförande - trots det bibehållna, snygga typsnittet - bara ut som om den hör hemma i realådan. Mitt förslag blir naturligtvis: satsa mindre pengar på att prångla Läckberg (se föregående inlägg) och mer pengar på att ge bra böcker ett ansikte utåt som reflekterar deras vackra inre!