Friday, September 28, 2007

Barnet+bokhyllan=`:{


Här om veckan när vi i skolan pratade bokläsning sade en av mina mindre lässugna elever: "du kommer att få se. Ditt barn kommer inte heller att vilja läsa". Frökens skratt fastnade något i halsen; var lite för gällt och ansträngt. Vad ska man säga? Naturligtvis kan detta hända, men alla vuxna läsare måste väl ändå intala sig själv att man genom sagostunden, gott föredöme och den magiska bokhyllan ska lyckas göra sina telningar till läsare. Vilket för mig till mitt dilemma: hur ska mitt anala förhållande till min bokhylla förenas med barn?

Första gången min älskade gudson gick berserkagång i mitt boktempel blev skrattet igen så där lite krystat. Böcker knuffades in i vågiga böljor, medan andra glatt drogs ut i högar på golvet och bildade bokhav, med vågkammar av argsint vikna sidor. Här började jag rädda ettårige Nils från böckerna. De var ju så stora och tunga; han kunde få dem över sig, riva sig på de inbundnas vassa kanter. Men sanningen är att jag nog egentligen försökte rädda böckerna från barnet...

Å andra sidan vet jag vilken skattkammare jag tyckte att mammas bokhylla var. Där började lässuget och jag har fortfarande kidnappade exemplar som jag inte kan slita mig från och som jag hävdar varit en gåva (förlåt, mamma). Och själv har jag ofta haft detta i bakhuvudet när jag köpt konst-, historie- och andra fackböcker. Jag vill ju att mina barn ska fascineras, lockas och dras till bokhyllan, precis som jag gjorde. När de har lärt sig tvätta händerna, slutat sagla och vänder sidan vackert.

3 comments:

Zabina said...

Vill du ha ett tips? Ja, du får det i alla fall ;) Min morbror förklarade så fint att han har aldrig blivit påprackad böcker och han tror att det hjälpte mycket. Bokhyllan fanns där och ville han så kunde han läsa. Han är om ett par månader utbildad journalist och läser nästan lika mycket som du. En bok i födelsedagspresent o julklapp kan vara ett subtilt sätt. För mig är det inte en riktig födelsedag om jag inte får en bok. Får din bebis någon av dina egenskaper så lär han/hon vara helt boktokig. Oroa dig inte för mycket på förhand :)

Camilla said...

Tack! Det var ungefär så min mamma gjorde och det verkar ju ha funkat. Under småbarnsåren får jag väl se till att de har tvättade händer helt enkelt...

Hanna said...

Camilla, jag tror inte att du kommer att känna lika starkt när ditt eget barn drar ut dina böcker som när Nils gör det. Jag vet att det låter sjukt, men så har det varit för mig. Jag var också orolig för att Erik skulle förstöra alla mina böcker, men när han väl gjorde det var det okej på något sätt. Jag antar att man vänjer sig vid att ens barn inkräktar på allt möjligt och man orkar inte skydda allt till slut.

När det gäller din andra (och, förmodar jag, mer allvarliga) oro, så tror jag att ett barn som växer upp i ett hem med mycket böcker och där läsning är en naturlig del av livet (för föräldrarna alltså) kommer att se det som naturligt att i alla fall prova på att läsa. Sedan kan man ju aldrig veta om hon eller han kommer att gilla det, men det får man ju förmoda (eftersom det är så härligt)!